Jul 152013
 

Hur långt är ett långpass?

Den frågan är lika omöjlig att svara på som den om hur långt ett snöre är. Ändå får jag just den frågan ganska ofta.

I går var i alla fall ett långpass ca 60 km. Det hade vi bestämt innan start. Peter, Annica och jag skulle köra sista ultralångpasset före Stockholm Ultra som går om tre veckor. Nu blev det inte riktigt som det var tänkt, Peter fick ont i vristen och fick snällt vända om och åka hem. Snörpligt men bättre det än att riskera att förvärra skadan.

Annica och jag blev lite tagna på sängen av att stå där utan Peters vägledning. Det brukar vara han som leder vägen och vi kommer som två ankungar bakefter. Nu skulle vi själva hitta en så lång bana utan att villa bort oss. Vi har uruselt lokalsinne båda två.

Nåja, vi började med att sikta in oss på Kista, Annica hittade dit. När vi kommit en bit såg vi skyltar som pekade på Sollentuna, det kändes tryggt för det är hemmaplan för mig. Så vi bytte Kista mot Sollentuna. Vi följde skyltarna och kände oss nöjda med oss själva. Det var skönt väder, lagom varmt dessutom höll sig solen bakom ett molntäcke.

Nu missade vi visserligen Sollentuna centrum och hamnade i Häggvik i stället. En smärre malör som inte störde oss nämnvärt. Som Annica så klokt sa, vi vet var vi är och vart vi vill komma, men inte riktigt hur vi ska komma dit, men då kan vi inte säga att vi är vilse. Efter Häggvik tog vi oss till Edsberg, en korv på macken smakade ypperligt. Vidare mot Bergshamra, vi tog vägen längs med vattnet, den är lite längre men desto skönare att springa på.

I Bergshamra skulle vi ha wienerbröd och mjölk, men tji fick vi, inga wienerbröd, det fick bli mazariner i stället. Det gick bra det med, det blev två över som vi gav till tanten på bänken bredvid. Hon blev glad och skulle gå hem och koka kaffe.

Nu var vi redo för nästa etapp. Den gick på Jubileumsmarathons bana fast bakvänt. Över Frescati och universitetet, KTH`s område och ner mot Valhallavägen. Vi siktade på Strandvägen och Mac Donalds. Det var skönt att sitta en stund, benen började kännas av, men det var lång väg kvar innan vi skulle vara hemma.

Genom kungsan, förbi stadshuset och mot Rålambshovsparken, här var det mer folk som strosade lugnt och stilla. Det blev till att kryssa fram mellan hundar och barnvagnar. Över Tranebergsbron, nu började jag bli lite sliten så vi varvade med att gå uppför.

Vidare mot Brommaplan. Det är ett mästerstycke att kunna springa förbi infarten till kolonin och veta att man bor ca två minuters löpväg där i från och ändå fortsätta mot Rinkeby ca en mil bort. Vi sprang och räknade på hur långt vi hade kvar och om det skulle räcka att springa raka vägen hem eller om vi skulle behöva lägga till en extra runda. Raka vägen skulle det bli ”bara” 53 km, det var vi inte helt nöjda med, vi ville ha minst 55 Km eller mer. Annica har en runda runt i Spånga, vi beslöt att ta den för att förlänga rundan med några extra kilometer.

Nu sa mina ben att dom tänkte säga upp bekantskapen med mig om jag inte tog reson och sluta. Även Annica var trött i sittpartiet och vi gick lite mer. Väl hemma blev det 57 Km det var vi båda nöjda med, tiden blev 8timmar och 8 minuter i effektiv löpning. Det kan man väl kalla för långpass eller….